dom "rätta" mammakänslorna

Varning för ett långt självterapeutiskt inlägg.

Jag har alltid varit en väldigt känslig person, lite väl känslig periodvis kanske. Jag förväntade mig därför att bli överväldigad av känslor när Hjalmar föddes, och det var väldigt jobbigt när alla känslor bara uteblev. Möjligen kan det delvis bero på att det blev snitt, vissa hormoner lär inte ska utlösas då. En annan orsak var nog att jag tyckte att graviditeten i sig var så påfrestande, eftersom jag kämpade med mitt blodsocker och gjorde precis allt rätt (enligt dom råd jag fick då..) och ändå lyckades jag knappt hålla det i skick. Jag såg fram emot att graviditeten skulle ta slut minst lika mycket som att bli mamma.
 
Förväntningarna på denna känsla som "man bara kan förstå om man har varit med om den", var kanske också lite för hög. I och för sig så lär det faktiskt vara en sanslöst häftig upplevelse för de allra flesta. Jag märkte redan på uppvaket när de berättade för mig att vi fått en frisk och fin pojke, att min reaktion inte var den förväntade. "Ja, vad bra", sa jag. "Visste du att det skulle bli en pojke?" frågade sjuksköterskan besviket. Hon hade förväntat sig ett glädjetjut tror jag. Men jag hade fullt upp med att försöka att inte somna om, efter narkosen var jag livrädd för att somna av någon anledning.

När jag äntligen fick se honom (det tog ett tag innan någon hade tid att hämta mig), blev jag förvånad över hur han såg ut. Det har jag hört att är rätt vanligt i och för sig, men man tycker ju att man borde känna igen sin egen unge som man gått och burit på i flera månader. Jag tyckte att han var jättefin, han hade ju inte blivit ihoptryckt och stressad under förlossningen, och han hade jättefin färg redan från början. Men det var inget mer, vi kände ju inte varandra då, något som jag hade förväntat mig att skulle komma automatiskt. När vi var på BB gick en av mina närmaste vänner bort i cancer, något som säkert påverkade mig också.

Det tog tid att lära känna varandra, och jag var bara trött och kände mig otillräcklig. Alla symptom på förlossningsdepression som vi gick igenom med sköterskan kände jag igen, men då hade dom ju som tur försvunnit. Det var först efter tre månader som det kollades upp. Speciellt känslan av att vara en dålig mamma och att det var därför han skrek var väldigt jobbig. Jag önskade att jag fick fara på jobb och skämdes för att jag kände som jag gjorde. Vi var på återbesök på rådgivningen efter 8 veckor, och när tanten frågade om vi hunnit njuta av bebistiden tänkte jag nästan börja gråta. Verkligen inte! Fast nu talar jag ju enbart för mig själv, inte för min man.

Nu har jag dom "rätta" mammakänslorna, och dom kommer också svallande när jag ser på foton från när han var nyfödd. Det får mig att känna mig normal och det är en befriande känsla. Vi får se hur det blir med Hjalmars syskon, det känns bra att veta att även om dom rätta känslorna inte infinner sig direkt, så kommer dom senare. Den här gången ser jag mer fram emot det som kommer efter förlossningen, och inte bara att graviditeten ska ta slut.