hemma

Vi kom hem i måndags, minstingen och jag. Anledningen till att vi var så länge på sjukhuset var att han hade lite svårt att gå upp i vikt. Han var ju rätt stor från början, 4240 gram, och stora bebisar behöver mycket mat för att gå upp i vikt. Det tar lite längre tid att börja producera mat efter ett snitt än efter en normal förlossning, så vi har tilläggsmatat honom vid bestämda tider. Det känns lite drygt att väcka en sovande bebis mitt i natten för att börja truga i honom mat, jag menar, vill han sova på nätterna så är man ju inte den som gärna stör den rutinen. Men nu har han i alla fall börjat tjocka till sig igen och blivit en lite piggare bebis.

Mitt minne sa mig att det är rätt jobbigt att ta hand om en liten, men faktum är ju att han mest bara sover, äter och bajsar. Det är nog jobbigare att ta hand om en ettåring, men det har man ju vant sig vid.

Storebror tar det ganska bra, men det är jobbigt när han inte förstår varför jag inte lyfter upp honom. Det är rätt svårt att låta bli också, för jag känner mig mycket bättre efter den här operationen än efter förra. Förra gången blev det operation under narkos, men eftersom det inte var någon panik denna gång så fick jag vara vaken, och man hade tid att sy ihop såret ordentligt. Förra gången blev jag ihophäftad och hade ont i flera veckor efteråt.

på BB

Vi är alltså på BB, jag och lillebror Alfred som kom natten till onsdag. Det var planerad igångsättning på tisdagskväll men värkarna startade redan på natten till tisdag. Hela äventyret slutade med ett snitt, men det var ändå en bra upplevelse. Jag kände mig hela tiden trygg med barnmorskorna och läkaren och hade världens bästa hejar-skraka med mig.

en bra typ

Han är en bra typ att hänga med, våran Hjalmar. Jag gillar verkligen den här åldern. Nu verkar han nog förstå att det är något på gång, för han är ovanligt famnig och sitter gärna brevid mig i soffan och håller handen på mitt knä flera minuter. Det låter inte så mycket, men vanligen far han omkring och sitter aldrig stilla, så det är rätt ovanligt. Dessutom hämtar han mina glasögon, och om han märker att jag håller på bli galen för att han plockar ur kökslådorna för hundrade gången samma dag så kan han också börja städa upp lite efter sig på eget initiativ. Trotsar gör han nog, om han inte får som han vill så lägger han huvudet i golvet och skriker. Men inte lika helhjärtat som när han har båda föräldrarna hemma.

Hans favoritlek är att prata i telefonen, och telefonen kan i princip vara vad som helst. Då går han runt och babblar och skrattar åt sina egna skämt. Han tycker också om att duscha (det är lindrigare än badandet för det innebar så mycket städande efteråt), att borsta tänderna och att trycka på knappar.

en bra dag

Imorse var det tidig väckning för vi skulle iväg till rådgivningen. Nämen ojdå Hjalmar, hade du velat sova en stund till? Vilken osis! Som han själv brukar säga alla andra dagar.. Hehe. Nåja, som tur har ungen ett strålande morgonhumör och pratade med alla vi mötte på sjukhuset och skulle absolut sitta i barnmorskans famn och leka med hennes dator, alla pennor och blodtrycksmätaren. Sen for vi in till spökstaden Mariehamn där alla butiker öppnar framåt eftermiddagen, och åt vår gröt och prövade en ny larmknapp på en annan invalidtoa.

Efter det for vi på en mamma-barn-träff, jättekul att träffa andra mammor och lika gamla barn, dessutom hade de en hund där vi var och det var det roligaste Hjalmar har sett nångång tror jag. Han var så till sig att han somnade på direkten i bilen på väg hem sen. Såklart var han på god väg att starta diskmaskinen hos värdinnan också, det här med knappar är grejer tycker Hjallis.

uppdaterar

Min mommo har skaffat sig en padda och börjat följa min blogg, så då tycker jag nog att man måste uppdatera lite också!

Idag har jag och Hjalmar varit och handlat. Prio nummer ett var lampor till vår farstu, det börjar bli mörkt och jag skulle vilja ha lampor i fönstren så man inte ser rakt in i huset. Vi hittade inga tyvärr, eller direkt jag såg något som skulle ha kunnat duga så klagade Hjalmar högt och tydligt på att vi stod stilla för länge och började kasta saker omkring sig. Däremot fick jag mig en fritidsuniform som jag ska ha på sjukhuset, hittade ett par jättesköna byxor på hm för 9,90. Det var dom värda, de var så bra att jag kunde ha dom nu fast jag nästan är sprickfärdig. Hjalmar fick också någon slags leksak eftersom han hade så långa fingrar och jag var dum nog att köra vagnen förbi leksakerna. Men den kanske är intressant någon dag i alla fall, även fast allt annat verkar mera lockande. Hur roligt kan man ha med durkslag, visplar och skärbräden egentligen? Väldigt roligt tydligen.

Ett partytrick som Hjalmar gjorde när vi var i gallerians skötrum (som också är invalidtoalett) var att trycka på alarm-knappen. Det tog ett tag innan jag hittade reset-knappen men som tur så hann det i alla fall inte komma någon räddningspatrull. Men det kan nog hända att vi får påknackning av socialen snart för det är inte länge sedan jag fick en lyxig sovmorgon som blev förstörd när jag hörde en röst i makens telefon "Räddningscentralen, vad är det som har hänt?" Som tur så hade Hjalmar mycket att förklara så de förstod nog att det inte var någon avsiktlig uppringning.