mammaledigheten är över

imorgon är det alltså dags att börja jobba, och det känns bra. Jag har stor respekt för hemmamammor och pappor som väljer att vara hemma med sina barn så länge som möjligt. Det är säkert jättebra både för barn och föräldrar.

För min egen del har jag verkligen längtat efter att få komma ut i arbetslivet, och även om jag älskar mina barn så har jag inte riktigt blivit bekväm med att vara hemma med dom hela dagarna. Hjalmar är så social och framåt så jag skulle utan att blinka kunna sätta honom i dagis direkt. Alfred däremot är mera mammig och mitt samvete är lite tyngre när det gäller att lämna bort honom. Nu ska ju maken vara hemma i två månader, och det känns tryggt. Sen har han ju tryggheten i storebror och så kommer han ju att lära känna våra föräldrar bättre med tiden naturligtvis.

Allt ordnar sig.