barns funderingar

Eller egentligen svammel om egna funderingar.

Jag kommer ihåg lite av mina egna funderingar från när jag var liten. Eftersom man inte visste riktigt hur allt hängde ihop fick man liksom klura ut det själv.

Det här med språk, till exempel. Jag trodde att det var fysiskt betingat vilket språk man talar. Att om man är finskspråkig så är det öronen som gör att ett kiitos låter som tack när det har passerat örat. För varför skulle inte alla tala samma språk om det inte var så? Det var absolut den mest logiska förklaringen till att det fanns så många olika språk. På tal om kiitos så kommer jag också ihåg att jag frågade min far vad tack heter på engelska. "Please" fick jag till svar. Och det visste jag minsann att det kan det inte vara. För jag hade ju sett på tv när gangstrarna sagt "Please don't kill me". Så då frågade jag inte fler ord. Men det retade mig ett bra tag att jag inte visste vad tack hette på engelska.

Det här med tid, var också något som jag funderade på. Att man höll koll på klockan kunde jag förstå, och att man höll koll på veckodagar så man visste när det var helg. Egentligen var det nog bra att hålla reda på månader och datum också, så man visste när folk fyllde år och när det var julafton. Men att räkna år, där gick väl ändå gränsen. Som när det var 1991 till exempel. Då tyckte jag att det alltid hade varit 1991, och tvivlade starkt på att jag någonsin skulle få uppleva något annat år. Den insikten hade jag dessutom mitt i sommaren, då var det ju hur länge som helst kvar innan det skulle byta år.

Ja, allt möjligt. Jag kommer så tydligt ihåg hur jag tänkte och upplevde vissa saker. Som när man slarvat bort en lånebok och trodde att livet var slut. Hur dåligt man kunde må och vilken katastrof det var. Då fick man ofta höra att ju äldre man blir, desto större bekymmer får man. Och visst kan väl huslån och barnuppfostran verka som större bekymmer än en bortslarvad lånebok, men jag tvivlar starkt på att något bekymmer någonsin kommer att kännas större och mer oöverkomligt.