Det här mammabloggandet är svårt. Speciellt efter en natt när det lilla miraklet inte har sovit nästan något alls. Man utvecklar så många förbjudna känslor.
Man får påminna sig om att en bebis inte alls är en manipulativ och uträknande person utan att den faktiskt bara råkar sova när den befinner sig någonstans utanför vaggan för att sedan bli klarvaken när den hamnar i vaggan. Man får också påminna sig om att det inte är så lätt att hålla kvar en tutt i munnen när man är så liten och att det faktiskt är en slump att den faller ut varje gång man själv råkar slumra till lite.
Vi har fruktansvärt varmt och kvavt i lägenheten, det hjälper inte mycket att man försöker vädra, och det är helt klart besvärande både för bebis och föräldrar. Som tur är maken hemma så jag får sova ut på förmiddagarna när det har varit en lång och sömnlös natt. Det är inte roligt att sova bort dagarna men det är minstingen i familjen som sätter spelreglerna nu och han förstår sig inte på klockan ännu.
När man sen har sovit några timmar så blir man rastlös och längtar så mycket efter sin lilla bebis att man ändå måste stiga upp och gosa med honom. Men då vill han inte bli störd för han sover så sött. På sin höjd kan han tänka sig att äta lite då om jag tjatar. Raringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar