bubblan

Ja, det är väl här man befinner sig just nu för tillfället.

Jag har kommit fram till en sak, "Familjen Annorlunda" - det är trickfilmat. När man inte matar, rapar, håller om, byter blöja, kollar att raringen andas så oroar man sig för allt möjligt. Man kastas mellan hopp och förtvivlan och känner sig som världens sämsta förälder direkt han inte äter ordentligt eller ser lite olycklig ut.

På sjukhuset, starkt påverkad av narkosen och värkmedicinerna, förstod jag absolut ingenting vad han menade när han var olycklig och var rädd för att han ville ha en annan mamma som förstod honom i stället. Men nu börjar vi förstå varandra riktigt bra, och som tur är det en väldigt lugn bebis som vi har fått med oss hem. En lugn och fin och rolig typ, jag har skrattat åt hans miner så agrafferna nästan har sprättat iväg.

Alla säger att man ska njuta av den här tiden, och jag försöker verkligen göra det, det går bättre och bättre för varje dag. Snart har såret läkt så man kan börja gå på promenader med barnvagnen också. Jag känner att jag börjar bli rastlös och att det är toppenväder ute gör inte saken bättre.