plättar!

Jag äter lchf så gott det går. Ibland är det inte helt lätt på jobbet och då kompenserar jag med insulin. Det finns socker i allt! Såser, sallad, marinader. Inte bra!

Hemma går det bra när man vet vad maten innehåller. Jag saknar egentligen inget, förutom pommes, det finns inget lchf-alternativ till dom. Nä, kålrotsstavar är inte jämförbart. Pasta har jag också gett upp. Men det gör inget.

Däremot har vi hittat två alternativ som ät bättre än originalet; plättar och sushi! Båda från 56kilo.se. Det lönar sig att leta på pannkakor och inte på plättar.

flicka!

Jag vet inte om Hjalmar har lärt sig "pojke" och "flicka" på dagis, men han säger det ibland, att han är en flicka.

"Hjalmar är en flicka"

"du får vara en flicka om du vill vännen"

"Alfred är en flicka"

"Alfred får vara en flicka om han vill"

"Hjalmar är en flicka"

"Hjalmar är Hjalmar. Världens bästa Hjalmar"

"Ja, världens bästa Hjalmar"

Det skulle vara intressant att veta vad "flicka" betyder för en tvååring.

vab

Jag klarade mig rätt länge, med tanke på att barnen varit i dagis sedan slutet på augusti, men i torsdags fick jag lov att stanna hemma med sjukt barn. Sedan blev även andra killen dålig och sen dess har båda varit riktigt snoriga, hostiga och febriga. Peter är ju ledig fredagar men igår och idag har jag varit hemma med två sjuka barn. Imorgon tar Peter över och jag far på jobb igen.

Vabbandet alltså, det är inte så värst glammigt. Mest snor och gnäll. Men det är inte lätt att vara sjuk när man är liten, näsan är täppt och hostan aldrig tar slut.

mycket prat

Hjalmar pratar konstant, hela tiden. Han upprepar och det kommer massor med nya ord varje dag. På dagis har han lärt sig nya ord som han gärna sätter i sammanhang och det är kul att lyssna och att märka att han förstår vad han pratar om.

För det mesta har gangsterbröderna mycket glädje av varandra. Men ibland tycker Hjalmar att Alfred behöver en lite väl hård knuff eller "kram". Då blir jag irriterad, dels för att han vet att han inte får vara dum med lillebror, och dels för att han inte slutar när man säger till. 

Att bli tillsagd på skarpen och sen få order om att säga förlåt är nog det enda som kan få Hjalmar tyst ett tag. Imorse hade vi en time out och efter att han fått fundera ett tag sa han till sist "förlååt all-feed". Det som är så skönt är hur o-långsinta barn är. Då var han jätteglad och pratade och skrattade igen. Berättade att man måste vara snäll med Alfred så att han inte blir ledsen.

Ikväll råkade jag säga "mamma blir galen". Det snappade han upp direkt och har säkert sagt det 30 gånger sedan dess. Nu gäller det att vara försiktig med vad man säger i fortsättningen.

vakat

Inatt har jag vakat med lillisen, som varit snorig och haft svårt att sova. Det är skönt att vakandet inte är något vanligt förekommande längre. Nattmatandet känns långt borta.

Skrakan vabbade, men om vår bebis fortfarande är krasslig imorgon har jag lovat att stanna hemma.

Nu är jag helt slut. Ligger i soffan med tunga ögonlock.. Snark! Sömn är underskattat!

måndag och fredag

Det känns som att det hela tiden är antingen måndag eller fredag, veckorna rullar på i rasande fart.

Hjalmar vet också skillnaden på måndag och fredag. Måndagar innebär dagis och fredagar att man får åka och handla med pappa. Jag är imponerad över hur snabbt han lärde sig veckoschemat.

Denna måndag var det väckning 5:50, jag skjutsade barnen till dagis till 8, skrakan hämtade dom före 17, hem och äta middag, leka lite, äta kvällsgröt, varva ner och sen i säng. Jag for ut på kvällslänk och Peter la barnen i säng. Sen tog jag över nattandet och Peter förbereder morgondagens middag. En vanlig måndag som är över på en sekund.

helgkänslan

Den där helgkänslan infinner sig redan på torsdagar nuförtiden. Eftersom Peter är hemma på fredagar behöver jag bara se till att ta mig själv till jobbet på morgonen.  Dessutom ska jag simma och basta före jobbet, egentid väl spenderat.

Med tanke på hur svårt man periodvis har haft med att hålla reda på sig själv kan jag inte låta bli att skratta ibland när vi är på väg ut genom dörren på morgonen. Ungarna i full mundering, mössor, tuttar, eventuell extrautrustning, handväska.. När hände det här liksom?

stickasockor - check!

Nu är det höst på riktigt. Oktober är här och bilrutorna ska skrapas på morgonen. Netflix aktiverat och stickasockorna inventerade. 

Just nu är vi ensamma hemma, jag och pojkarna. Skrakan är hemma en stund på fredag och då ska våran lillis på ettårsfotografering! Tänk att han blir ett år! Vår bebis. Han tar lite staplande steg nu men oftast tar han det säkra före det osäkra och kryper om det inte finns nåt att hålla i.

Tack för alla kommentarer förresten, jag har inte svarat för det är så "omständigt" på telefonen. Men kul att ni läser. 

Jag har funderat på det där med att andra har åsikter om allt möjligt. När blev det så intressant? Det är säkert lite extrakänsligt när det gäller föräldraskap - man vill ju helst inte göra "fel".

målat

Livskamraten lägger i skrivande stund de sista penseldragen på fasaden. Äntligen. 

Bilderna kanske inte skvallrar om det men enligt mig är skillnaden enorm. Sa jag äntligen? Äntligen.

måla måla liten stuga

jag tänkte redogöra husmålandets olika stadier. Vi har målat och målat och målat, nu är det bara pyttelite kvar.

1. Förskjutning av problemet

2. Långsam insikt om att det borde åtgärdas snarast

3. Offert-förfrågan

4. Offert-förkastelse

5. Panik/desperation

6. Planering

7. Påbörjande av arbetet. Hej-å-hå va bra det går.

8. Oj, det här var drygt.

9. Aj aj, oj oj, blod, svett o tårar.

10. Ljuset i tunneln. Det gick ju bra. Nästa gång får avkommorna måla.

nattningsbloggen

Hjalmar har väldiga problem att somna på dagiskvällarna. Han är jättetrött men somnar inte. Måndag och tisdag är värst. Det är mycket man ska processa, och kanske ska morgondagens bus planeras. 

Det är inte mycket att göra. Sitter och håller honom i handen o går igenom viktigheter och framförallt oviktigheter på telefonen.

träningsmotivation

Ärligt talat har det varit lite si och så med träningsmotivationen i sommar. Det har varit så varmt. Jag har sprungit mest korta pass, innan jobbet.

Det spelar inte så stor roll, jag tränar inte med något speciellt mål, utan för att hålla träningen som en del av min livsstil. Däremot hade jag ett mål i sommar, att springa 15 km. Jag klarade det! (Även om jag förlängde sommaren en vecka pga att barnen tog med sig magsjuka hem från dagis, tack tack) Det kändes som en liten seger över diabetesen.

Nu när hösten är här, och luften är svalare tycker jag motivationen återkommer. Äntligen.

höstbloggen

Hallåja. 

Jag har fått en del pikar om att det är lugnt här inne. En anledning är att jag har haft en känsla av att behöva förklara mig. Komma med ursäkter för att jag hellre jobbar än är mammaledig. 

Nu har barnen börjat på dagis och de stortrivs. Vilken lättnad! Jag trivs också jättebra på jobbet, och även om det är mycket, full fart från morgon till kväll så gillar jag rutinerna. 

Skrakan jobbar 80% och är hemma med barnen på fredagar, ett arrangemang som passar vår familj väldigt bra. Hur kan det vara fel om alla är nöjda? Vilken himla tur att man får välja hur man gör nuförtiden.

Vi hörs snart igen.

träningsvärk i hjärnan

Oj vilka mängder med information min stackars hjärna har fått ta emot den här veckan. Men det är verkligen jättekul. På hemmaplan har det också gått  riktigt bra. Trevlig helg!

projektet

Med två småttingar, ett husprojekt med tillhörande trädgårdsprojekt tycker man att att man borde ha fullt upp. Men konstigt nog hinner man läsa bloggar, kolla Facebook och instagram tusen gånger om dagen. Nu är jag trött på det, och ska försöka ta mig an ett annat projekt på den tiden. Finskan. Nu ska den jobbas på tills den flyter. Än så länge har jag bytt ut min springmusik till finsk radio, och så har jag läst en finsk bok i helgen. Lättläst chick-lit. Skönt att ha en giltig orsak till sån cosmoläsning. Dessutom har jag hört att barn inte ser vuxna läsa nuförtiden, vilket ger fel signaler om man vill uppmuntra till läsande. Bara hemåt alltså.

mammaledigheten är över

imorgon är det alltså dags att börja jobba, och det känns bra. Jag har stor respekt för hemmamammor och pappor som väljer att vara hemma med sina barn så länge som möjligt. Det är säkert jättebra både för barn och föräldrar.

För min egen del har jag verkligen längtat efter att få komma ut i arbetslivet, och även om jag älskar mina barn så har jag inte riktigt blivit bekväm med att vara hemma med dom hela dagarna. Hjalmar är så social och framåt så jag skulle utan att blinka kunna sätta honom i dagis direkt. Alfred däremot är mera mammig och mitt samvete är lite tyngre när det gäller att lämna bort honom. Nu ska ju maken vara hemma i två månader, och det känns tryggt. Sen har han ju tryggheten i storebror och så kommer han ju att lära känna våra föräldrar bättre med tiden naturligtvis.

Allt ordnar sig.

förändring i vardagen

Nu har jag varit föräldraledig i två år, och lämnar över till maken. Han kommer att vara hemma i två månader och sen blir det lite pusslande innan de börjar hos dagmamman till hösten. Jag hoppas och tror att det ska gå bra.

Det är alltså dags att börja jobba, och jag har ett sprillans nytt arbetsavtal. Spännande tider.

10!

 Vilket påskväder!

Äntligen sprang jag tvåsiffrigt, för första gången sedan graviditeten. Har sprungit 8-9 km på helgerna ett tag nu, men har haft för avsikt att öka. Jag har viktiga möten coming up så jag behöver boosta självförtroendet lite. Det fungerar verkligen - jag känner mig som en världsmästare.

Nästa mål; 10 under 60 minuter och 15 km innan sommaren är slut.

det ultimata träningsredskapet

Jag har funderat länge och väl på olika träningsredskap, först löpmatta, men det är ju rätt korkat när man kan springa ute i naturen. Sen tänkte jag på en roddmaskin, som komplement till löpningen. Men nu har jag kommit på vad jag behöver; ett hopprep!

Vi har hoppat hopprep på Boxercise och jag lovar att det är bra träning. Jag hittade ett tiominutersprogram på nätet och mer än så orkar man knappast! Snabbt och effektivt alltså. Så det ska inhandlas vid nästa besök i civilisationen.

som i reklamfilmen

Jag är inte direkt någon lektant, som hela tiden hittar på aktiviteter åt barnen. Ibland önskar man att man kunde göra någonting mer spännande på dagarna än att bara bromsa alla bus som Hjalmar hittar på. Idag har vi haft en jättebra dag, på tumanhand. 

Först var vi och shoppade simbyxor och vårskor, och sen for vi till simhallen och badade. Det var väldigt spännande och jättekul, till och med för mamma. Det känns bra på mamma-kontot.

kaffedags

Båda ungarna sover, somnade på nolltid för en gångs skull. Tvättmaskinen och diskmaskinen surrar, och jag smyger omkring och pysslar, tills det är dags för kaffe och Hem till gården. Jag kan inte hjälpa att fastna i den där såpopera-dyngan.

egentiden

Många småbarnsföräldrar och möjligen i större grad småbarnsmammor känner säkert igen sig i att man inte riktigt prioriterar sig själv så mycket som man skulle vilja. Jag menar inte att man ska fortsätta livet precis som innan man fick barn - naturligtvis kommer de i första hand, men man ska inte glömma bort sig själv.

På något vis kan jag nästan känna mig lite tacksam över diabetes-diagnosen, för den gör att jag med lättare samvete kan se till att äta bra och regelbundet, samt att motionera regelbundet. Jag vet ju att min man har precis lika bra hand med ungarna som jag, men jag kan inte hjälpa att känna lite dåligt samvete när jag lämnar honom ensam med allt, även om det bara är korta stunder. Men det är win-win och när mamma är glad är alla glada. Nästan i alla fall. Igår sprang jag en timme i snöstormen och efteråt hade jag tusen gånger mer energi än innan.

bröderna

Nu börjar dom få lite utbyte av varandra, bröderna. Hjalmar håller på med sitt och Alfred tjoar, skrattar och hejar på. Storebrorsan ignorerar honom oftast totalt, men  ibland kan han få för sig att ge honom en leksak eller paja lite på hans huvud. När vi ska sova på dagen är det viktigt att lillebror är bredvid. Igårkväll fick lillebror till och med en godnattpuss, och våra föräldrahjärtan smalt.

När Alfred börjar sova hela nätter, vilket jag hoppas är snart, ska vi flytta in honom i Hjalmars rum, så får de sova i samma rum.

bra tajming

Ibland, inte varje dag, men ibland, lyckas gossarna tajma in så dom somnar samtidigt. Det är obeskrivligt välkommet och man blir galet lycklig när det händer. Idag hände det och nu ska jag dricka kaffe och ignorera alla måsten en stund.

tystnad råder

Jag vet att det uppdateras dåligt just nu. Jag går och väntar på att något ska hända. Förra veckan var ungarna förkylda, febriga och gnälliga. Nu är de pigga och glada men snoriga.

Vi har planerat en kryssning på tumanhand, jag och maken, om tre veckor. Då får ungarna gärna vara friska, glada och snälla. Jag vet att de klarar sig men lite nervös är jag ändå.

en social typ

Nu har jag plötsligt blivit en social typ. Enligt min man så räknas det inte som en social aktivitet att ta ungarna till rådgivningen, så nu har det börjat hända grejer. Förra veckan var jag på möte hela onsdagen, på boxercise på torsdagen och så var granntjejerna med barn hit på kaffe på fredagen. Igår var jag på mitt första Me&I-party.

Det var jätteskönt att boxas, men tungt! Det kändes som att hjärnan fick syre för första gången på månader, och alla knutar i nacken lättade. Jag har fortfarande träningsvärk, men det ska väl gå över tills på torsdag för då tänkte jag våga mig dit igen. Träningens åhå-moment var när jag upptäckte att mina magmuskler inte längre finns, överhuvudtaget. Jag har försökt känna efter och konstaterat att dom nog inte riktigt har växt ihop ännu, så det blir att hoppa över situpsarna ännu ett tag framöver.

Jag har varit lite skeptisk till Me&I-kläderna, jag tycker att det är lite dyrt med tanke på hur snabbt dom faktiskt växer. Men det är många som lovordat kvaliteten så jag köpte i alla fall varsitt par byxor åt pojkarna, plus en tröja och en overall åt Hjalmar. Stackars Alfred får mest ärva. Men jag misstänker att de snart har samma storlek på kläderna för han växer så det knakar, våran bebis.

förbjudna godsaker

Nu just är jag bara sugen på sådant som jag inte får äta. Igår åt vi lchf-pommes (kålrotsstavar) och idag har jag bakat kanelbullar, något jag har längtat efter sedan kanelbullens dag.  De blev inte så snygga men väldigt goda! Avnjöts naturligtvis med kall mjölk.

 

Receptet hittar ni här

en gåva från Gud

Påven menar att internet är en gåva från Gud. Undrar nog jag, om Gud verkligen vet om allt som finns på nätet? Teodicéproblemet säsong 2 liksom.

Nå, oavsett så är jag glad åt att det finns internet, och även en sida som heter Facebook. Man får banne mig reda på allt där. Nu har jag pratat med andra som har fått diabetes i vuxen ålder och som har haft det i många år, och mår bra med hjälp av rätt kost och ytterst lite insulin. Det ger mera hopp än de man ser på mottagningen, med lapp för ögat och bortopererat ben! Man ska vara glad att man är sjuk idag och inte för några decennier sedan.

trött!

Nu är maken på väg hem, äntligen. Vi har varit ensamma sen söndagkväll, och det har gått rätt så bra. Inatt blev det dåligt med sömn eftersom natten började med att Hjalmar föll ur sängen. Han sover i egen säng i eget rum, och han tycker om det, men eftersom han är van att båka runt på 1,80 så tar hans säng slut lite snabbare än vad han är van vid, och då hjälper det inte att det är en liten kant i vägen. Nu har jag förberett för ytterligare olyckor och sett till att det är ett mjukt underlag på golvet bredvid sängen.

Nå, vid 4-tiden var det dags för brorsan att göra sitt, jag ids inte gå in på detaljer för att genera honom men det blev i alla fall aktuellt med nya sängkläder i spjälsängen. Efter det blev det inte mycket sömn och vi var rätt trötta alla tre när vi staplade in på diabetesmottagningen vid 9 i morse.

Det ska bli skönt med sällskap och hjälp på kvällarna.

tgif!

Här i huset brukar inte veckodagarna ha någon annan praktisk betydelse än vad som står på tv-tablån. Men nu när maken börjat jobba måndag-fredag så får vi också njuta av helgerna som vanligt folk.

Trevlig helg gott folk!

pickatanten

Igår var vi till rådgivningen och Alfred fick två sprutor samt andra dosen på rotavirus-vaccinet. Det gick snabbt och bra, det var Hjalmar som skrek högst. Han fick en liten bok i huvudet strax före sprutan tog i benet så Alfred blev totalt överröstad och mest bara förvånad. Igårkväll hade han lite ont i magen och allmänt besvärligt men som tur är han nöjd och glad igen idag.

Pickatanten hade aldrig sett någon tremånaders bebis som kunde svänga sig både från rygg till mage och tvärtom förut. Han visade alla sina trix på direkten när vi kom dit, och jag var världens stoltaste tönt-morsa. Yepp, that's my boy! Som om han vunnit nobelpriset eller nåt.

Eller som Gunilla skulle ha sagt; Kära nån, huuur har jag fått ett sånt begåvat barn?!

julen utsopad

Igår städade vi ut julen och ikväll ringde det på dörren. Utanför stod tre små knoddar som var utklädda och skulle sopa ut julen. Perfekt tänkte jag och gav bort allt godis vi hade. Hoppas att det inte kommer fler nu då. Jag blev så paff när dom kom eftersom vi inte har någon sådan tradition på tjugondagen i Österbotten. Där går man påskhäxa istället.

andra barnet

Vi har inte haft tid för Alfred och hans aktiviteter på samma sätt som vi hade med Hjalmar, naturligtvis, och det dåliga samvetet har gnagt lite. Oron över att han, om man inte övar tillräckligt, aldrig kommer att orka hålla upp huvudet eller lära sig att ta sig fram. Att han kommer att sitta i en sitter resten av livet. Igår kändes det lite bättre när han plötsligt, på tredje försöket, kom sig runt på mage. Nu ska det bara svängas mest hela tiden. Jag minns att Hjalmar fick kämpa i många dagar om inte veckor innan det lyckades. Kanske har han klurat ut teorin bakom rörelsen när han suttit fastspänd i sittern för att sedan genomföra den. Högst troligt. 

Om man blir såhär glad när dom lär sig att vända på sig, hur ska det inte bli när de lär sig läsa? Eller köra bil? Eller fylla i skattedeklarationen?

ny attityd

Dag två nu då, och en attitydförändring. Det är ju såhär det är nu, dags att sluta stressa och ta dagen som den kommer. 

Vi tog vagnen till postlådan och sen fick Hjalmar gå bredvid på vägen hem. Det tog sin tid eftersom det var en hel del småsten och skräp som skulle undersökas men vi hade ju inte bråttom precis. Väl hemma på gården satt jag mig och läste tidningen medan Hjalmar sopade, tömde regnmätaren och undersökte mer småsten. Vi var klara samtidigt och gick in utan bråk. Däremot blev det ramaskri när jag tyckte att han tvättat händerna tillräckligt länge.

Det hjälper att prata normalt och försöka ignorera skrikandet, och fråga saker av honom så han kommer av sig. Men jag vet inte riktigt hur man bäst hanterar det här. Tips?

Nu sover dom båda och jag är fruktansvärt trött. Nu är det soffan som gäller tills Alfred ska äta kvällsmat och sen är det godnatt. Nog ska vi väl få någon slags rutin i vardagen snart.

första dagen ensam med barnen

Första hela dagen avklarad. Nu väntar två dygn ensam med barnen. Det har gått relativt bra, men bitterheten och tröttheten kommer smygandes redan, så nu behöver jag en plan. 

Det här har jag kommit fram till;

1. Jag ska börja baka och laga ordentlig och varierande lchf-mat. Leta recept, planera och göra. Mat är ju gott. Då blir det kanske mer lchf-inriktat på bloggen.

2. Jag ska planera in minst en social aktivitet i veckan.

3. Jag ska motionera varje dag fast det är jobbigt när Hjalmar skriker i vagnen.

4. Jag ska ta mig tid (även fast det bara är tio minuter) varje dag att fundera på vad jag vill göra när föräldraledigheten tar slut och vad jag konkret kan göra för att komma närmare målet. Resten av dagen ska jag inte tänka på saken överhuvudtaget.

anna anka

Hjalmar har sedan han var liten tyckt om att skalla sina föräldrar. När han blir riktigt uppjagad så tycker han att det är det roligaste som finns. Som tur har han ännu klarat sig ifrån att få våra tandmärken i pannan, och det känns helt okej att slippa förklara något sådant åt en läkare. Idag fick han in en riktig fullträff på mig, han klarade sig men jag fick blodsmak i munnen och en överläpp som kan mätas med vilken Hollywood-fru som helst.

level up

Nu har jag inte haft tid eller ork att formulera något blogginlägg på väldigt länge, så det blir en snabb uppdatering om 2013, julen, nyåret, småbarnslivet och min diabetes.

2013 var året när vi gick en level up från enbarnsföräldrar till tvåbarnsföräldrar. Graviditeten tog en evighet, även fast den bara pågick 40 veckor så kändes det som att man aldrig hade varit ogravid. Och nu njuter jag av att kunna springa utan mage och att kunna ha på mig vanliga kläder igen. Alfred hänger mest bara med i svängarna, det är absolut inte som att det har blivit dubbelt mera jobb med ett barn till, men det är klart att det är lite mera att göra. Jag ser fram emot att de båda ska bli lite större och ha mera glädje av varandra.

Julen var verkligen riktigt lyckad, hela min familj tog sig hit till Åland, och vi firade julen i vårt egna hem för första gången. Även fammo, mommo, fammos syster, mina svärföräldrar och makens farmor firade julen med oss. Hjalmar var lite skrikig men i det stora hela så var allt riktigt lyckat och det var jätteskönt att slippa resa långt och hålla på stuva ungarna in och ut ur bilen hela helgen.

På nyår fick vi besök av Sigge som vi aldrig träffat förut, och hans föräldrar. Det skiljer sig bara tre veckor mellan Sigge och Alfred, och det är lustigt att se vilka totalt olika personligheter de har fast de är så små. Det blev lugnt nyårsfirande och vi orkade inte länge efter midnatt, men klarade i alla fall av att skåla in det nya året innan vi avslutade firandet.

Nyårsdagen är ju vår bröllopsdag, och vi konstaterade att det har gått fort och att vi har haft ännu ett bra år. Jag vet inte vart alla dessa dagar och år tar vägen, tiden bara rinner iväg.

Min diabetes har också gått en level up, nu just är det en typ 1,5 som kommer att sluta på typ 1. Jag hade ju tänkt leva tills jag blir 100, och att medicinera sig i 70 år ingick inte planen, men vi får väl hoppas på att det snart kommer något revolutionerande genombrott inom diabetesforskningen och göra det bästa av situationen. Jag hoppas på att kunna hålla mitt blodsocker på en bra nivå med endast en spruta/dygn och bra kost samt motion.

2014 kommer jag att;

Ta vara på tiden som jag är hemma med barnen. Försöka att njuta av den här tiden för "den är ju så kort".

Förhoppningsvis komma på någon bra lösning på hur jag ska göra efter att föräldraledigheten tar slut. Var jag ska jobba, hur jag ska jobba och var barnen ska vara. Det vore lättare att njuta av tiden hemma om man hade allt på det klara, men det löser sig nog. Jag har ju i alla fall ett jobb så det blir nog bra.

Läsa lite mera än förra året.

Springa 1000 kilometer. Det var fjolårets mål men graviditeten satte käppar i hjulet. Tur att det kommer nya år.

Vara snäll med mina barn och min man. Och förstås annat löst folk också.

Gott Nytt År!