förbjudna godsaker

Nu just är jag bara sugen på sådant som jag inte får äta. Igår åt vi lchf-pommes (kålrotsstavar) och idag har jag bakat kanelbullar, något jag har längtat efter sedan kanelbullens dag.  De blev inte så snygga men väldigt goda! Avnjöts naturligtvis med kall mjölk.

 

Receptet hittar ni här

en gåva från Gud

Påven menar att internet är en gåva från Gud. Undrar nog jag, om Gud verkligen vet om allt som finns på nätet? Teodicéproblemet säsong 2 liksom.

Nå, oavsett så är jag glad åt att det finns internet, och även en sida som heter Facebook. Man får banne mig reda på allt där. Nu har jag pratat med andra som har fått diabetes i vuxen ålder och som har haft det i många år, och mår bra med hjälp av rätt kost och ytterst lite insulin. Det ger mera hopp än de man ser på mottagningen, med lapp för ögat och bortopererat ben! Man ska vara glad att man är sjuk idag och inte för några decennier sedan.

trött!

Nu är maken på väg hem, äntligen. Vi har varit ensamma sen söndagkväll, och det har gått rätt så bra. Inatt blev det dåligt med sömn eftersom natten började med att Hjalmar föll ur sängen. Han sover i egen säng i eget rum, och han tycker om det, men eftersom han är van att båka runt på 1,80 så tar hans säng slut lite snabbare än vad han är van vid, och då hjälper det inte att det är en liten kant i vägen. Nu har jag förberett för ytterligare olyckor och sett till att det är ett mjukt underlag på golvet bredvid sängen.

Nå, vid 4-tiden var det dags för brorsan att göra sitt, jag ids inte gå in på detaljer för att genera honom men det blev i alla fall aktuellt med nya sängkläder i spjälsängen. Efter det blev det inte mycket sömn och vi var rätt trötta alla tre när vi staplade in på diabetesmottagningen vid 9 i morse.

Det ska bli skönt med sällskap och hjälp på kvällarna.

tgif!

Här i huset brukar inte veckodagarna ha någon annan praktisk betydelse än vad som står på tv-tablån. Men nu när maken börjat jobba måndag-fredag så får vi också njuta av helgerna som vanligt folk.

Trevlig helg gott folk!

pickatanten

Igår var vi till rådgivningen och Alfred fick två sprutor samt andra dosen på rotavirus-vaccinet. Det gick snabbt och bra, det var Hjalmar som skrek högst. Han fick en liten bok i huvudet strax före sprutan tog i benet så Alfred blev totalt överröstad och mest bara förvånad. Igårkväll hade han lite ont i magen och allmänt besvärligt men som tur är han nöjd och glad igen idag.

Pickatanten hade aldrig sett någon tremånaders bebis som kunde svänga sig både från rygg till mage och tvärtom förut. Han visade alla sina trix på direkten när vi kom dit, och jag var världens stoltaste tönt-morsa. Yepp, that's my boy! Som om han vunnit nobelpriset eller nåt.

Eller som Gunilla skulle ha sagt; Kära nån, huuur har jag fått ett sånt begåvat barn?!

julen utsopad

Igår städade vi ut julen och ikväll ringde det på dörren. Utanför stod tre små knoddar som var utklädda och skulle sopa ut julen. Perfekt tänkte jag och gav bort allt godis vi hade. Hoppas att det inte kommer fler nu då. Jag blev så paff när dom kom eftersom vi inte har någon sådan tradition på tjugondagen i Österbotten. Där går man påskhäxa istället.

andra barnet

Vi har inte haft tid för Alfred och hans aktiviteter på samma sätt som vi hade med Hjalmar, naturligtvis, och det dåliga samvetet har gnagt lite. Oron över att han, om man inte övar tillräckligt, aldrig kommer att orka hålla upp huvudet eller lära sig att ta sig fram. Att han kommer att sitta i en sitter resten av livet. Igår kändes det lite bättre när han plötsligt, på tredje försöket, kom sig runt på mage. Nu ska det bara svängas mest hela tiden. Jag minns att Hjalmar fick kämpa i många dagar om inte veckor innan det lyckades. Kanske har han klurat ut teorin bakom rörelsen när han suttit fastspänd i sittern för att sedan genomföra den. Högst troligt. 

Om man blir såhär glad när dom lär sig att vända på sig, hur ska det inte bli när de lär sig läsa? Eller köra bil? Eller fylla i skattedeklarationen?

ny attityd

Dag två nu då, och en attitydförändring. Det är ju såhär det är nu, dags att sluta stressa och ta dagen som den kommer. 

Vi tog vagnen till postlådan och sen fick Hjalmar gå bredvid på vägen hem. Det tog sin tid eftersom det var en hel del småsten och skräp som skulle undersökas men vi hade ju inte bråttom precis. Väl hemma på gården satt jag mig och läste tidningen medan Hjalmar sopade, tömde regnmätaren och undersökte mer småsten. Vi var klara samtidigt och gick in utan bråk. Däremot blev det ramaskri när jag tyckte att han tvättat händerna tillräckligt länge.

Det hjälper att prata normalt och försöka ignorera skrikandet, och fråga saker av honom så han kommer av sig. Men jag vet inte riktigt hur man bäst hanterar det här. Tips?

Nu sover dom båda och jag är fruktansvärt trött. Nu är det soffan som gäller tills Alfred ska äta kvällsmat och sen är det godnatt. Nog ska vi väl få någon slags rutin i vardagen snart.

första dagen ensam med barnen

Första hela dagen avklarad. Nu väntar två dygn ensam med barnen. Det har gått relativt bra, men bitterheten och tröttheten kommer smygandes redan, så nu behöver jag en plan. 

Det här har jag kommit fram till;

1. Jag ska börja baka och laga ordentlig och varierande lchf-mat. Leta recept, planera och göra. Mat är ju gott. Då blir det kanske mer lchf-inriktat på bloggen.

2. Jag ska planera in minst en social aktivitet i veckan.

3. Jag ska motionera varje dag fast det är jobbigt när Hjalmar skriker i vagnen.

4. Jag ska ta mig tid (även fast det bara är tio minuter) varje dag att fundera på vad jag vill göra när föräldraledigheten tar slut och vad jag konkret kan göra för att komma närmare målet. Resten av dagen ska jag inte tänka på saken överhuvudtaget.

anna anka

Hjalmar har sedan han var liten tyckt om att skalla sina föräldrar. När han blir riktigt uppjagad så tycker han att det är det roligaste som finns. Som tur har han ännu klarat sig ifrån att få våra tandmärken i pannan, och det känns helt okej att slippa förklara något sådant åt en läkare. Idag fick han in en riktig fullträff på mig, han klarade sig men jag fick blodsmak i munnen och en överläpp som kan mätas med vilken Hollywood-fru som helst.

level up

Nu har jag inte haft tid eller ork att formulera något blogginlägg på väldigt länge, så det blir en snabb uppdatering om 2013, julen, nyåret, småbarnslivet och min diabetes.

2013 var året när vi gick en level up från enbarnsföräldrar till tvåbarnsföräldrar. Graviditeten tog en evighet, även fast den bara pågick 40 veckor så kändes det som att man aldrig hade varit ogravid. Och nu njuter jag av att kunna springa utan mage och att kunna ha på mig vanliga kläder igen. Alfred hänger mest bara med i svängarna, det är absolut inte som att det har blivit dubbelt mera jobb med ett barn till, men det är klart att det är lite mera att göra. Jag ser fram emot att de båda ska bli lite större och ha mera glädje av varandra.

Julen var verkligen riktigt lyckad, hela min familj tog sig hit till Åland, och vi firade julen i vårt egna hem för första gången. Även fammo, mommo, fammos syster, mina svärföräldrar och makens farmor firade julen med oss. Hjalmar var lite skrikig men i det stora hela så var allt riktigt lyckat och det var jätteskönt att slippa resa långt och hålla på stuva ungarna in och ut ur bilen hela helgen.

På nyår fick vi besök av Sigge som vi aldrig träffat förut, och hans föräldrar. Det skiljer sig bara tre veckor mellan Sigge och Alfred, och det är lustigt att se vilka totalt olika personligheter de har fast de är så små. Det blev lugnt nyårsfirande och vi orkade inte länge efter midnatt, men klarade i alla fall av att skåla in det nya året innan vi avslutade firandet.

Nyårsdagen är ju vår bröllopsdag, och vi konstaterade att det har gått fort och att vi har haft ännu ett bra år. Jag vet inte vart alla dessa dagar och år tar vägen, tiden bara rinner iväg.

Min diabetes har också gått en level up, nu just är det en typ 1,5 som kommer att sluta på typ 1. Jag hade ju tänkt leva tills jag blir 100, och att medicinera sig i 70 år ingick inte planen, men vi får väl hoppas på att det snart kommer något revolutionerande genombrott inom diabetesforskningen och göra det bästa av situationen. Jag hoppas på att kunna hålla mitt blodsocker på en bra nivå med endast en spruta/dygn och bra kost samt motion.

2014 kommer jag att;

Ta vara på tiden som jag är hemma med barnen. Försöka att njuta av den här tiden för "den är ju så kort".

Förhoppningsvis komma på någon bra lösning på hur jag ska göra efter att föräldraledigheten tar slut. Var jag ska jobba, hur jag ska jobba och var barnen ska vara. Det vore lättare att njuta av tiden hemma om man hade allt på det klara, men det löser sig nog. Jag har ju i alla fall ett jobb så det blir nog bra.

Läsa lite mera än förra året.

Springa 1000 kilometer. Det var fjolårets mål men graviditeten satte käppar i hjulet. Tur att det kommer nya år.

Vara snäll med mina barn och min man. Och förstås annat löst folk också.

Gott Nytt År!