facebook-hyfs

Ett snabbt sur-inlägg i reklampausen, jag tittar ju på lyxfällan såklart.

Jag är egentligen inte sur, för jag har huvudet fullt med endorfiner som jag fick på min lyckade löprunda. Före; fasa, efter; lycka.

Men det som jag måste skriva av mig om är en sak jag ofrivilligt fick se på fejjan idag. En katt utan huvud. Alltså någon hade tagit huvudet av en levande katt. Och naturligtvis är det jättehemskt att folk kan göra så och naturligtvis ska de straffas. Men jag vill inte se det! Låt mig slippa ha den där katten på näthinnan tack. Samma sak gäller misshandlade barn, människor, djur osv.

Annars har jag andra saker jag irriterar mig på när det gäller facebook. Inget som ger mig fysiskt obehag dock. Mer om det en annan gång.

..och ja, man måste faktiskt logga in, varje dag, mest hela tiden faktiskt. We all do.

full fart framåt igen!

Helgen var väldigt behövlig med massor av terapi, motivation, skratt och glädjeämnen. Det var också tungt eftersom jag är en tant som är alldeles för gammal för syndfulla nöjen.
Men nu är det bara att ta tag i allt igen. Vardag och framtid.

formsvackan och löpningseufori

Mitt förhållande till löpningen är komplicerat. Om det går mer än en ledig dag mellan turerna blir det svårt att se fram emot löpturen med glädje, och istället är det med lite ängslighet och oro som man tar på sig springskorna. Det går ju bra i alla fall, och efteråt känns det tusen gånger bättre.

Det går snabbare och jag springer längre för varje månad som går. Jag är inte lika trött och slut efteråt, och det är inte heller lika ansträngande under själva löpningen.

I söndags var jag ut och sprang i det vackra vädret och det kändes som alla dessa månader och kilometrar inte hade haft någon som helst effekt. Det gick långsamt, det var tungt och det var inte det minsta roligt. Bakom mig hade jag en natt med lite sömn och det kan hända att det var någon slags förkylning i kroppen, jag vet inte. En ordentlig formsvacka helt enkelt.

Ängsligheten slog nästan nya rekord på tisdagen när det var dags igen. Jag intalade mig själv att ta det lugnt och känna efter ordentligt att jag orkade, man ska lyssna på sin kropp och i synnerhet om man har diabetes så ska man vara försiktig. Det blev ändå tangerat rekord på farten, jag höll 05:52 minuter/km och det är jättebra för mig. Efteråt kändes det jättebra och ängsligheten var bortblåst.

Nu har jag sprungit 2-3 gånger i veckan sedan i september, och det är först nu som det verkligen börjar kännas riktigt skönt, som man kan njuta av omgivningen och allt det där som löpare svamlar om ni vet. Man måste alltså ha ordentligt med tålamod för att få ta del av löpningens glädjeämnen, i alla fall så fungerar det så för mig.

Jag väntar fortfarande på att få uppleva runners high, för det har jag inte gjort ännu. Jag har bara ett sådant minne, och det är säkert tio år gammalt från ett Tjejmilen-lopp. Jag måste lägga ner ängsligheten och börja springa längre helt enkelt.

snart, galna upptåg!

Tjejhelg på inkommande, en mycket välbehövlig sådan. Det är dax att ta sig ur den osociala bubblan och börja umgås med människor irl, man behöver mer kontakt med omvärlden än vad facebook kan erbjuda. Har jag sist och slutligen konstaterat.

Det är tre fruktansvärt sköna brudar som packat ner läppstift och attiraljer för sammanstrålning och kvalitetstid på denna holme i helgen. Vi ska äta gott, dricka gott och prata. Ett mycket bra initiativ av Jenny som är en av dessa.

full fart.. bakåt?!

Nu kryper Hjalmar, och fort går det. Till hans stora förtret kommer han bara bakåt än så länge.

bygget

Här kommer lite bilder. Fortfarande lite finlir kvar som ni ser

Färdig med luckor och alles.

Skitviktigt

Köksluckor

klippt

Pannlugg blev det.

glassig tillvaro

07:05 meddelade Hjalmar att det var dags för frukost. Yrvaket gnuggade jag sömnen ur ögonen och tänkte att hå hå vad jobbigt det är att vara småbarnsförälder. Sedan tittade jag ut och såg en stackare som gick och stretade efter sin hund i kölden och snöyran. Så det är nog bättre med bebis än med hund i alla fall. Man slipper gå ut. Sedan dess har vi druckit kaffe och tittat på nyhetsmorgon/tränat på att krypa. Det är rätt glassigt att vara småbarnsförälder

full fart framåt!

Hjalmar har fått en gåstol, och nu är det full fart framåt hela tiden. Siktet är inställt på allt som är förbjudet. Tyvärr är allt preciiis utom räckhåll. Så nära men ändå så långt borta.

nästan vuxen

Jag har reflekterat lite över det här med ålder på senaste tiden, eftersom det är till att fylla jämna år småningom. Man är nästan vuxen alltså.

Jag tog god tid på mig, men det gör inget. Jag kom mig ju ändå fram, med tillräckligt med folkvett och vuxenpoängen som samlas på hög. Alldeles för roligt har jag haft på vägen. Men hellre det än att bli vuxen på en gång, det fanns dom som blev det också.

Insikten är att det är rätt kul att vara vuxen också. Man har ju så roligt som man gör det. Det är ju tur för annars skulle det bli rätt tråkigt, det är ju trots allt 70 år kvar till 100.

helgens saldo

I lördags fick jag målat sista varvet på gästrumstaket samt på taket i Hjalmars rum. Peter sågade och grundmålade badrumstaket, och igår smällde han upp det. Sen började vi också sätta upp lite köksinredning, men jag väntar ändå med att lägga upp bilder. Taken ser ju ut som de andra taken och det blir roligare att se köket när det är mera saker på plats. Men det känns ju verkligen som att det går framåt hela tiden. Idag ska jag måla väggarna i gästrummet så kan vi sätta golvet och dra in garderoberna dit sedan. Som det är nu så står alla garderober utspridda i vardagsrummet och de är i vägen minst sagt. Samma gäller köksskåpen men tanken är att de också ska komma på plats så småningom.

en januarifredag.

Inte helt oväntat såg det bra ut, mitt blodprov. Det är ju bra. Sköterskan lät skeptisk när jag sa att jag skippat kolhydraterna. VAD äter du då? I det läget kan man hitta på många roliga svar (i alla fall om man har en konstig hjärna som jag; grus, knark, människor osv), men jag sa att jag äter samma som min man men utan pasta/ris och med t.ex blomkål i stället.

I Sverige rekommenderar vissa diabetesmottagningar en LCHF-kost. Nåja, så länge jag mår bra är allt bra konstaterade vi. Nytt test om fyra månader igen då.

Idag har jag målat taket i vårt gästrum. Taket som maken smällde upp helt på egen hand på några timmar. Vi är såna byggare nuförtiden, speciellt han då. Kanske ni får se nån bild efter helgen igen, vi får se.

dessa stora beslut.. hjälp!

Nu har jag äntligen bokat tid för klippning, det är verkligen på tiden. En anledning att jag drar ut på det beror på att jag inte vet hur jag vill ha det. Nu har ni en vecka på er att komma med förslag. Som det är nu täcker det just och just öronsnibbarna så längre lär det ju i alla fall inte bli.

Jag funderar lite på att klippa lugg, men har en gammal bild från lågstadiet i huvudet där min lugg satt som fastklistrad i pannan på mig om det inte råkade komma en pytteliten vindpust, för då stod det rakt upp.

Dessa fastnade jag för när jag googlade. 

Idag har jag varit och tagit blodprov för att se hur den nya dieten påverkar min diabetes. Så nu är det bara att vänta på resultatet. Mina armar brukar kunna se groteska ut efter att man försökt pressa dom på blod, men idag varken kändes det eller syntes efteråt. Hur man kan uppskatta yrkesskickliga människor! Jag måste riktigt berömma sjuksyrran och jag tror att hon uppskattde det.

livet utan kolhydraterna

Blodsockret har varit stabilt sedan jag drog ner på kolhydraterna till ett minimum. Jag behöver inte äta lika ofta längre och känner varken toppar eller dalar på samma sätt som jag gjorde innan. Jag blir inte stressad av att inte ha nästa måltid inom räckhåll och det känns inte hopplöst länge att få frukosten klar på morgonen. Jag är piggare och har inte lika mycket humörsvängningar.

Fuskandet, har det varit ytterst lite av. Men som Olga säger, det viktiga är inte vad man äter mellan jul och nyår utan mellan nyår och jul. Om jag fuskar så vill jag verkligen att det ska vara värt det, och då ser jag till att kroppen "tål" lite extra kolhydrater genom att motionera innan. Det kan vara en bastuöl, nachos eller en glassportion som filmgodis. Mörkchoklad (85%) och glass kan jag äta i små mängder utan att det påverkar blodsockret. Jag vet att jag kan fuska och det känns bra att veta att man får om man vill, det gör att man inte känner samma behov. Det var värre när jag var gravid och utvecklade glassbegäran som aldrig förr bara för att det var förbjudet.

Maten är inte tråkigare än "vanlig" mat, jag får ofta frågan om det inte blir tråkigt i längden att byta ut riset och pastan mot blomkål, broccoli och squash. Men jag tycker faktiskt inte att det är tråkigt alls, jag menar hur spännande är ris och pasta? Cravings efter McFeast & Company har jag ju av någon konstig anledning alltid haft men som tur finns inte McDonalds på Åland.

Vågen talar också sitt tydliga språk vad gäller den nya kosten. Vi äger ingen våg som fungerar så jag brukar inte ha speciellt bra koll på min vikt, vilket var ganska tydligt när jag första gången på mvc gissade att jag vägde 60 kilo och vågen visade 67. 35 veckor senare vid fullgången graviditet stod vågen på 70. Åtta veckor efter förlossningen visade den 62 hos diabetessköterskan och nu på mellandagarna passade jag på att låna mommos våg som visade 58. Vikten har stabiliserat sig och studentklänningen passar igen. Det spelar inte så stor roll vad vågen visar men visst är det roligare när smaljeansen går på.

Träningen tycker jag inte påverkas alls av att jag inte äter kolhydrater. I början brukade jag äta lite pasta eller ris bara för att jag skulle ut och springa, men det gjorde varken från eller till. Kanske om man skulle springa lite snabbare och inte bara jogga på i jämn takt, svårt att säga.

husprojektet

Vi håller ju på och bygger hus, även om man kan glömma det mellan varven. Imorgon ska vi vara så pigga och krya att vi orkar ta oss ut och tapetsera, så att vi får upp köksskåpen sen. Vi var ute och tittade på dem idag, och den färdigkaklade spisen.

Fint blir det! Färgen passar jättebra till tapeterna men var inte för grön ändå. Snart kommer vi alltså att ha ett kök! Oj vad vi ska fixa och dona där bara vi kommer oss dit någon gång.

Den här färgen har köksskåpen. Lagom gröna alltså. Köket är Ballingslöv.

i hemmets lugna vrå

Vi har tagit oss ner längs den alltid lika spännande riksåttan och åkt vår sista tur med trotjänaren m/s Isabella och till sist landat hemma i lägenheten. Med årets (bokstavligen) förkylning. Nu börjar det ge med sig men vi har varit riktigt ynkliga, både maken och jag. Bara Hjalmar som varit en tuffing och varit pigg och glad. Med en sprillans ny tand i käften dessutom.

Jag är väldigt sällan sjuk så nu räknar jag med att slippa på en par år igen. Ganska bra tajmat ändå ur träningssynpunkt för det har varit halt och jävligt. Ett varv runt Kantlax kom jag mig i alla fall innan förkylningen bröt ut. Nu ska det köpas halkskydd i form av piggar som man skruvar i skosulorna. Springskorna offras och blir vinterskor, men det passar bra för de har några kilometer i sig och är så pass stora att man kan ha jättetjocka sockor i dom utan att behöva bemöda sig om att knyta skosnörena. Som bonus blir det nya skor till våren!

Vi gav inga nyårslöften men jag har lite planer för i år;
* Vi ska flytta in i huset
* Jag ska fylla jämnt
* Jag ska fortsätta springa 2-3 ggr/vecka.