skärgårdskryssning

Jag har installerat mig i min hytt ombord på Birka Stockholm, där jag ska tillbringa ett dygn. På båten alltså, inte bara i hytten. Först ska jag gå på möte och sen ska jag ta igen lite välbehövlig vila. Hjalmar får ta igen lite efterlängtad pappa-tid.

solsäsongen

Stockholms-shoppingen denna gång resulterade ju i en Emil-mössa åt Hjalmar som han fick av mommo, och själv shoppade jag loss på solskydd på Apoteket. Eftersom jag har rätt känslig hud och lätt bränner mig är det bäst att skydda sig. Dessutom får man lätt pigmentförändringar när man är gravid. 

Planen är ändå att sitta mest i skuggan och fixa färgen med BUS helt enkelt. 

skansen!

Igår var jag och Hjalmar till Stockholm för att möta upp hans mommo och moffa. Vi gick på Skansen, och det var uppskattat. Fint väder, spännande djur, och massor med andra roliga barn att titta på.
Vi åkte med morgonbåten och kom tillbaka med kvällsbåten, en lång och intensiv dag för en liten (och en stor), som tur så sov han största delen av bussresorna.

Hjalmar fick en Emil-mössa som konstigt nog fick sitta på största delen av dagen.

trädgården

Det finns inte mycket energi för bloggandet just nu, jag är gräsänka denna vecka och Hjalmar sitter aldrig stilla. När han sover försöker jag röja undan, duscha, se vad som händer på fejjan och vila. Jag har blivit bättre på att sova när barnet sover, eftersom det händer sig att det är jag som somnar först när "vi" ska vila.

Så här ser det ut i vår trädgård för tillfället. 

sommarregn!

Bästa spring-vädret ikväll, 20 grader och duggregn. Jag är väl lite konstig, men jag gillar verkligen att springa i regn. 

Nya skorna är super, det blir nog asics från och med nu. Jag kör med så stora skor att jag får på mig dom utan att snöra, fick det rådet på löplabbet när jag provade ut mitt förra par, jag var lite skeptisk och orolig för skoskav, men det fungerar jättebra. 

Åhh, endorfinerna! Hoppas jag orkar springa hela graviditeten.

livskvalitet och diabetes

Förra veckan visade Yle Fem ett reportage om  Lasse som fått diagnosen typ 2 diabetes, och som genom ändrad kosthållning blivit frisk. Enligt de riktlinjer som gäller för diabetiker i Finland, har han blivit frisk på fel sätt. Här är kan man se programmet om det intresserar; http://arenan.yle.fi/tv/1863655

Det som irriterar mig mest är att representanten för den grupp som arbetar fram kostråd för diabetiker anger människors rätt till livskvalitet som en orsak att inte informera om att det finns ett alternativ till medicin och längre utvecklad sjukdom, nämligen ändrad kosthållning. Som om diabetiker är så enkelspåriga att de hellre injicerar mer och mer insulin, dras med följdsjukdomar och svajande blodsocker resten av livet, än lämnar bort socker, snabba kolhydrater som potatis, ris, pasta och vanligt bröd. Som om fikabrödet på jobbet ger så mycket livskvalitet att det inte går att leva utan.

För mig känns det överhuvudtaget inte ens som en uppoffring, utan som en befrielse. Det finns ju så mycket man kan äta, som är gott och som gör att man mår så mycket bättre. Åtminstone tycker man ju att man borde ha rätt att välja själv, och avgöra vad som är livskvalitet och hur sugen man är på att knapra mediciner för resten av sitt liv.

första morsdagen

I morse när jag vaknade kom jag inte alls ihåg att det var morsdag, och hade egentligen inte förväntat mig någon uppvaktning heller. Så jag blev både förvånad och glad när det visade sig att Hjalmar hade fixat en present; ett spel som handlar om mamma-snack. Det passar ju bra eftersom jag samlar på spel.

Hjalmar har spenderat största delen av helgen hos fammo och faffa, medan vi har fortsatt med byggandet och målandet här hemma.

lillebror!

Det känns som att jag inte har så mycket att skriva om just nu, så det är lika bra att klargöra grejen här på bloggen också, även om de flesta av mina läsare redan vet hur det ligger till. Hjalmar ska få en lillebror!

I måndags var vi på rutinultraljud, och då syntes inte könet riktigt, men läkaren gissade på en tjej. Det som var lite mera bekymmersamt var att hon uppfattade att någonting i huvudet inte stod rätt till. Så jag fick en ny tid till överläkaren idag. Dum som jag var så började jag ju googla vad det kunde vara och var riktigt nervös idag när jag äntligen fick träffa läkaren. Som tur var så var allt i sin ordning, det såg riktigt bra ut. Men någon tjej var det inte!

Det hade ju varit kul med en tjej, men idag var verkligen innebörden av "huvudsaken att det är friskt" så sant som något bara kan vara. Det blir bra med en kille, och det kommer nog att bli full rulle här misstänker jag, när bröderna kommer igång på allvar med allt bus man kan tänkas hitta på.

vi bygger vidare

Igår var Hjalmar hos farmor och farfar, så vi fick möjlighet att fortsätta vårt byggande. Vi fick uppspikat taket i vårt sovrum, och nu är det bara lilla sovrummet, allrummet uppe och badrummet uppe som saknar tak. Det tar sig. Idag har jag målat taket ett varv, det ska målas ännu ett varv innan det är klart. Men det får bli en annan dag. Nu ska vi bara ta det lugnt och se på fotboll.

dom "rätta" mammakänslorna

Varning för ett långt självterapeutiskt inlägg.

Jag har alltid varit en väldigt känslig person, lite väl känslig periodvis kanske. Jag förväntade mig därför att bli överväldigad av känslor när Hjalmar föddes, och det var väldigt jobbigt när alla känslor bara uteblev. Möjligen kan det delvis bero på att det blev snitt, vissa hormoner lär inte ska utlösas då. En annan orsak var nog att jag tyckte att graviditeten i sig var så påfrestande, eftersom jag kämpade med mitt blodsocker och gjorde precis allt rätt (enligt dom råd jag fick då..) och ändå lyckades jag knappt hålla det i skick. Jag såg fram emot att graviditeten skulle ta slut minst lika mycket som att bli mamma.
 
Förväntningarna på denna känsla som "man bara kan förstå om man har varit med om den", var kanske också lite för hög. I och för sig så lär det faktiskt vara en sanslöst häftig upplevelse för de allra flesta. Jag märkte redan på uppvaket när de berättade för mig att vi fått en frisk och fin pojke, att min reaktion inte var den förväntade. "Ja, vad bra", sa jag. "Visste du att det skulle bli en pojke?" frågade sjuksköterskan besviket. Hon hade förväntat sig ett glädjetjut tror jag. Men jag hade fullt upp med att försöka att inte somna om, efter narkosen var jag livrädd för att somna av någon anledning.

När jag äntligen fick se honom (det tog ett tag innan någon hade tid att hämta mig), blev jag förvånad över hur han såg ut. Det har jag hört att är rätt vanligt i och för sig, men man tycker ju att man borde känna igen sin egen unge som man gått och burit på i flera månader. Jag tyckte att han var jättefin, han hade ju inte blivit ihoptryckt och stressad under förlossningen, och han hade jättefin färg redan från början. Men det var inget mer, vi kände ju inte varandra då, något som jag hade förväntat mig att skulle komma automatiskt. När vi var på BB gick en av mina närmaste vänner bort i cancer, något som säkert påverkade mig också.

Det tog tid att lära känna varandra, och jag var bara trött och kände mig otillräcklig. Alla symptom på förlossningsdepression som vi gick igenom med sköterskan kände jag igen, men då hade dom ju som tur försvunnit. Det var först efter tre månader som det kollades upp. Speciellt känslan av att vara en dålig mamma och att det var därför han skrek var väldigt jobbig. Jag önskade att jag fick fara på jobb och skämdes för att jag kände som jag gjorde. Vi var på återbesök på rådgivningen efter 8 veckor, och när tanten frågade om vi hunnit njuta av bebistiden tänkte jag nästan börja gråta. Verkligen inte! Fast nu talar jag ju enbart för mig själv, inte för min man.

Nu har jag dom "rätta" mammakänslorna, och dom kommer också svallande när jag ser på foton från när han var nyfödd. Det får mig att känna mig normal och det är en befriande känsla. Vi får se hur det blir med Hjalmars syskon, det känns bra att veta att även om dom rätta känslorna inte infinner sig direkt, så kommer dom senare. Den här gången ser jag mer fram emot det som kommer efter förlossningen, och inte bara att graviditeten ska ta slut.