formsvackan och löpningseufori

Mitt förhållande till löpningen är komplicerat. Om det går mer än en ledig dag mellan turerna blir det svårt att se fram emot löpturen med glädje, och istället är det med lite ängslighet och oro som man tar på sig springskorna. Det går ju bra i alla fall, och efteråt känns det tusen gånger bättre.

Det går snabbare och jag springer längre för varje månad som går. Jag är inte lika trött och slut efteråt, och det är inte heller lika ansträngande under själva löpningen.

I söndags var jag ut och sprang i det vackra vädret och det kändes som alla dessa månader och kilometrar inte hade haft någon som helst effekt. Det gick långsamt, det var tungt och det var inte det minsta roligt. Bakom mig hade jag en natt med lite sömn och det kan hända att det var någon slags förkylning i kroppen, jag vet inte. En ordentlig formsvacka helt enkelt.

Ängsligheten slog nästan nya rekord på tisdagen när det var dags igen. Jag intalade mig själv att ta det lugnt och känna efter ordentligt att jag orkade, man ska lyssna på sin kropp och i synnerhet om man har diabetes så ska man vara försiktig. Det blev ändå tangerat rekord på farten, jag höll 05:52 minuter/km och det är jättebra för mig. Efteråt kändes det jättebra och ängsligheten var bortblåst.

Nu har jag sprungit 2-3 gånger i veckan sedan i september, och det är först nu som det verkligen börjar kännas riktigt skönt, som man kan njuta av omgivningen och allt det där som löpare svamlar om ni vet. Man måste alltså ha ordentligt med tålamod för att få ta del av löpningens glädjeämnen, i alla fall så fungerar det så för mig.

Jag väntar fortfarande på att få uppleva runners high, för det har jag inte gjort ännu. Jag har bara ett sådant minne, och det är säkert tio år gammalt från ett Tjejmilen-lopp. Jag måste lägga ner ängsligheten och börja springa längre helt enkelt.