sockerstrejk

Nu när nätterna varit dåliga och graviditeten är över har jag unnat mig en del glass, kakor, bröd och pasta. Jag känner mig hungrig mest hela tiden nu när jag ammar, men socker är inte vad varken jag eller Alfred behöver. Så nu blir det andra bullar! Sockerstrejk fram till jul. Då ska förhoppningsvis suget eller snarare ovanan vara borta.

Jag längtar också efter att få börja springa igen. I mitten på december tänkte jag mig ut på premiärtur om läkaren ger tummen upp. Äntligen. Springa utan mage. Det måste ju gå jättelätt! (Troligen inte men så småningom)

en famnbebis

Vi har väl kommit in i någon slags vardag nu, och lärt känna vår lilla Alfred lite bättre. Jag trodde att han var en sån bebis som var nöjd med att ligga och titta, men det visade sig att jag hade fel. De första veckorna var han nöjd med det, men det beror kanske mest på att han låg och sov då. Nu är han nöjd bara han får vara i famnen. Men något skrikmonster är han i alla fall inte, fast det är lite gnäll och lite ont i magen ibland. Första utvecklingssprånget gick nästan obemärkt förbi, och det var jättestor skillnad efteråt, nu är han vaken nästan hela dagarna känns det som. Han kommer ofta i andra hand eftersom storebror skriker högst. Men de verkar rätt nöjda med det arrangemanget tillsvidare.

Hjalmar verkar tycka att lillebror är rätt underhållande nu, och hjälper gärna till med att ge nappen, paja honom på huvudet och gunga babysittern. Ibland blir han lite irriterad, rynkar ögonbrynen, skakar uppgivet på huvudet och suckar och tycker att kan någon få tyst på ungen snart?! Men oftast är det trevligt med en liten bebis i huset.

Nätterna har äntligen börjat fungera bra, och jag hoppas att vi har hittat en dygnsrytm som är här för att stanna nu. Alfred äter två gånger per natt, och somnar sedan om utan större bekymmer.

Förövrigt håller vi(mest maken) på och bygger och så småningom kan vi flytta upp till övre våningen. Maken är pappaledig ända fram till nyår och det är verkligen en sann lyx. Det underlättar enormt att vara två, det hade helt enkelt varit omöjligt att få vardagen att fungera annars, när jag dessutom är opererad. Efter nyår ska vi väl vara så inne i våra rutiner att vi ska klara oss själva på dagarna, jag och våra små.

sömn och den lilla kvinnohjärnan

Inatt har jag fått sova nio timmar, i tretimmarsintervaller. Jag blir så trött på ord som "gravidhjärna" "amningshjärna" och allt snack om dessa "hormoner" som påverkar en. Visst är man säkert hormonstinn men det är inte många som fungerar som dom ska när dom inte fått sova, speciellt inte när det går veckor och månader utan ordentlig sömn. Man vet ju hur dagen kan vara förstörd efter bara en dålig natt ibland.
Jamen poängen var i alla fall att jag har fått sova och humöret är rätt bra. Senare ska vi ut med vagnen för solen skiner.

hemma

Vi kom hem i måndags, minstingen och jag. Anledningen till att vi var så länge på sjukhuset var att han hade lite svårt att gå upp i vikt. Han var ju rätt stor från början, 4240 gram, och stora bebisar behöver mycket mat för att gå upp i vikt. Det tar lite längre tid att börja producera mat efter ett snitt än efter en normal förlossning, så vi har tilläggsmatat honom vid bestämda tider. Det känns lite drygt att väcka en sovande bebis mitt i natten för att börja truga i honom mat, jag menar, vill han sova på nätterna så är man ju inte den som gärna stör den rutinen. Men nu har han i alla fall börjat tjocka till sig igen och blivit en lite piggare bebis.

Mitt minne sa mig att det är rätt jobbigt att ta hand om en liten, men faktum är ju att han mest bara sover, äter och bajsar. Det är nog jobbigare att ta hand om en ettåring, men det har man ju vant sig vid.

Storebror tar det ganska bra, men det är jobbigt när han inte förstår varför jag inte lyfter upp honom. Det är rätt svårt att låta bli också, för jag känner mig mycket bättre efter den här operationen än efter förra. Förra gången blev det operation under narkos, men eftersom det inte var någon panik denna gång så fick jag vara vaken, och man hade tid att sy ihop såret ordentligt. Förra gången blev jag ihophäftad och hade ont i flera veckor efteråt.

på BB

Vi är alltså på BB, jag och lillebror Alfred som kom natten till onsdag. Det var planerad igångsättning på tisdagskväll men värkarna startade redan på natten till tisdag. Hela äventyret slutade med ett snitt, men det var ändå en bra upplevelse. Jag kände mig hela tiden trygg med barnmorskorna och läkaren och hade världens bästa hejar-skraka med mig.

en bra typ

Han är en bra typ att hänga med, våran Hjalmar. Jag gillar verkligen den här åldern. Nu verkar han nog förstå att det är något på gång, för han är ovanligt famnig och sitter gärna brevid mig i soffan och håller handen på mitt knä flera minuter. Det låter inte så mycket, men vanligen far han omkring och sitter aldrig stilla, så det är rätt ovanligt. Dessutom hämtar han mina glasögon, och om han märker att jag håller på bli galen för att han plockar ur kökslådorna för hundrade gången samma dag så kan han också börja städa upp lite efter sig på eget initiativ. Trotsar gör han nog, om han inte får som han vill så lägger han huvudet i golvet och skriker. Men inte lika helhjärtat som när han har båda föräldrarna hemma.

Hans favoritlek är att prata i telefonen, och telefonen kan i princip vara vad som helst. Då går han runt och babblar och skrattar åt sina egna skämt. Han tycker också om att duscha (det är lindrigare än badandet för det innebar så mycket städande efteråt), att borsta tänderna och att trycka på knappar.

en bra dag

Imorse var det tidig väckning för vi skulle iväg till rådgivningen. Nämen ojdå Hjalmar, hade du velat sova en stund till? Vilken osis! Som han själv brukar säga alla andra dagar.. Hehe. Nåja, som tur har ungen ett strålande morgonhumör och pratade med alla vi mötte på sjukhuset och skulle absolut sitta i barnmorskans famn och leka med hennes dator, alla pennor och blodtrycksmätaren. Sen for vi in till spökstaden Mariehamn där alla butiker öppnar framåt eftermiddagen, och åt vår gröt och prövade en ny larmknapp på en annan invalidtoa.

Efter det for vi på en mamma-barn-träff, jättekul att träffa andra mammor och lika gamla barn, dessutom hade de en hund där vi var och det var det roligaste Hjalmar har sett nångång tror jag. Han var så till sig att han somnade på direkten i bilen på väg hem sen. Såklart var han på god väg att starta diskmaskinen hos värdinnan också, det här med knappar är grejer tycker Hjallis.