kaffedags

Båda ungarna sover, somnade på nolltid för en gångs skull. Tvättmaskinen och diskmaskinen surrar, och jag smyger omkring och pysslar, tills det är dags för kaffe och Hem till gården. Jag kan inte hjälpa att fastna i den där såpopera-dyngan.

egentiden

Många småbarnsföräldrar och möjligen i större grad småbarnsmammor känner säkert igen sig i att man inte riktigt prioriterar sig själv så mycket som man skulle vilja. Jag menar inte att man ska fortsätta livet precis som innan man fick barn - naturligtvis kommer de i första hand, men man ska inte glömma bort sig själv.

På något vis kan jag nästan känna mig lite tacksam över diabetes-diagnosen, för den gör att jag med lättare samvete kan se till att äta bra och regelbundet, samt att motionera regelbundet. Jag vet ju att min man har precis lika bra hand med ungarna som jag, men jag kan inte hjälpa att känna lite dåligt samvete när jag lämnar honom ensam med allt, även om det bara är korta stunder. Men det är win-win och när mamma är glad är alla glada. Nästan i alla fall. Igår sprang jag en timme i snöstormen och efteråt hade jag tusen gånger mer energi än innan.

bröderna

Nu börjar dom få lite utbyte av varandra, bröderna. Hjalmar håller på med sitt och Alfred tjoar, skrattar och hejar på. Storebrorsan ignorerar honom oftast totalt, men  ibland kan han få för sig att ge honom en leksak eller paja lite på hans huvud. När vi ska sova på dagen är det viktigt att lillebror är bredvid. Igårkväll fick lillebror till och med en godnattpuss, och våra föräldrahjärtan smalt.

När Alfred börjar sova hela nätter, vilket jag hoppas är snart, ska vi flytta in honom i Hjalmars rum, så får de sova i samma rum.

bra tajming

Ibland, inte varje dag, men ibland, lyckas gossarna tajma in så dom somnar samtidigt. Det är obeskrivligt välkommet och man blir galet lycklig när det händer. Idag hände det och nu ska jag dricka kaffe och ignorera alla måsten en stund.

tystnad råder

Jag vet att det uppdateras dåligt just nu. Jag går och väntar på att något ska hända. Förra veckan var ungarna förkylda, febriga och gnälliga. Nu är de pigga och glada men snoriga.

Vi har planerat en kryssning på tumanhand, jag och maken, om tre veckor. Då får ungarna gärna vara friska, glada och snälla. Jag vet att de klarar sig men lite nervös är jag ändå.

en social typ

Nu har jag plötsligt blivit en social typ. Enligt min man så räknas det inte som en social aktivitet att ta ungarna till rådgivningen, så nu har det börjat hända grejer. Förra veckan var jag på möte hela onsdagen, på boxercise på torsdagen och så var granntjejerna med barn hit på kaffe på fredagen. Igår var jag på mitt första Me&I-party.

Det var jätteskönt att boxas, men tungt! Det kändes som att hjärnan fick syre för första gången på månader, och alla knutar i nacken lättade. Jag har fortfarande träningsvärk, men det ska väl gå över tills på torsdag för då tänkte jag våga mig dit igen. Träningens åhå-moment var när jag upptäckte att mina magmuskler inte längre finns, överhuvudtaget. Jag har försökt känna efter och konstaterat att dom nog inte riktigt har växt ihop ännu, så det blir att hoppa över situpsarna ännu ett tag framöver.

Jag har varit lite skeptisk till Me&I-kläderna, jag tycker att det är lite dyrt med tanke på hur snabbt dom faktiskt växer. Men det är många som lovordat kvaliteten så jag köpte i alla fall varsitt par byxor åt pojkarna, plus en tröja och en overall åt Hjalmar. Stackars Alfred får mest ärva. Men jag misstänker att de snart har samma storlek på kläderna för han växer så det knakar, våran bebis.

förbjudna godsaker

Nu just är jag bara sugen på sådant som jag inte får äta. Igår åt vi lchf-pommes (kålrotsstavar) och idag har jag bakat kanelbullar, något jag har längtat efter sedan kanelbullens dag.  De blev inte så snygga men väldigt goda! Avnjöts naturligtvis med kall mjölk.

 

Receptet hittar ni här