Ja, maken har åkt iväg på jobb igen, tråkigt för oss alla tre men sånt är livet. Jag var lite orolig över hur det skulle gå, förra gången han var borta var det jättejobbigt för Hjalmar skulle ha så mycket uppmärksamhet hela tiden och jag var ovan och orolig. Han har varit extra gnällig för ett par dagar sedan, men det är nog frågan om utvecklingssprång och nu har han varit en lugn och glad filur sedan vi blev ensamma. Det är inte lika jobbigt att oroa sig när man är två och kan övertyga varandra om att allt är som det ska, och turas om att trösta ungen för det är inte precis ljuv musik det där skrikandet.
Nu håller vi på skapar lite rutiner och om det innebär att sova från 22-8:30 med två matpauser som vi gjorde inatt, så är jag helt nöjd med det. Kände mig faktiskt nästan utvilad när vi steg upp.
Sockerbelastningen visade att jag är sockerkänslig, men eftersom mina långtidsvärden har varit bra och jag har skött mig (förutom efter förlossningen), så kommer det inte att bli frågan om någon medicinering i detta skede. Under senare halvan av graviditeten fick jag ta insulin-sprutor två gånger om dagen, det är inget jag vill vänja mig med att göra permanent. Men nu gäller det att införa en hälsosam livsstil. Jag har länge varit medveten om att min kropp inte fungerar så bra med socker, och automatiskt valt bort det synliga sockret, så det är ingen större uppoffring, nu gäller det bara att lära sig att veta var det gömmer sig och vad som passar för just mig. Det gäller också att planera in träning/motion varje dag, något som jag gärna gör. Nu har jag dessutom en bra "ursäkt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar