självömkan och längtan efter julen

Igårkväll tyckte jag så fruktansvärt synd om mig själv. Huset var en enda oreda, det var tungt att städa för jag blev andfådd bara av att böja mig ner för att plocka upp alla attiraljer som låg på golvet. Komposten skulle tömmas, kläder skulle vikas, värmepumpen hade något felmeddelande och ja ni vet, hela världen var emot mig. Jobbigt när man inte riktigt tål folk som tycker synd om sig själva. Och när man vet att det inte är speciellt synd om en.

Men det måste liksom processas och sen blir det bra igen. Arg blir jag också. Arg på min diabetes, arg på tjockmagen och benen som bara krampar trots att jag använder stödstrumpor och smörjer in dom med mirakelsalva. Dessutom blir jag arg på maken för att han inte är tjock och får kramp i benen och svårt att sova. Nån gång kunde väl han ta på sig graviditeten tycker jag, så jag fick lite ledigt. Men nu är det ju faktiskt inte möjligt, jag inser det.

Lösningen på problemet, som min kloka gravida bundsförvant konstaterat, är att försöka aktivera sig. Vi ska ta oss ut på lite matshopping jag och Hjalmar, när han har sovit klart. Så kanske vi går och tittar lite i stan på samma gång. Då hinner det inte bli så oredigt hemma heller. Och tjockmagen glöms bort en stund.

Nu ser jag faktiskt fram emot julen. Det är inte så att jag inte brukar göra det, men jag brukar i alla fall vänta tills det blivit december innan jag börjar göra det. I år blir en annorlunda, helt ny sorts jul, vi kommer att fira hemma hos oss. I vårt hem. Huset fullt med flera generationer och dessutom en pytteliten bebis. Det blir nog bra.