facebook-hyfs

Ett snabbt sur-inlägg i reklampausen, jag tittar ju på lyxfällan såklart.

Jag är egentligen inte sur, för jag har huvudet fullt med endorfiner som jag fick på min lyckade löprunda. Före; fasa, efter; lycka.

Men det som jag måste skriva av mig om är en sak jag ofrivilligt fick se på fejjan idag. En katt utan huvud. Alltså någon hade tagit huvudet av en levande katt. Och naturligtvis är det jättehemskt att folk kan göra så och naturligtvis ska de straffas. Men jag vill inte se det! Låt mig slippa ha den där katten på näthinnan tack. Samma sak gäller misshandlade barn, människor, djur osv.

Annars har jag andra saker jag irriterar mig på när det gäller facebook. Inget som ger mig fysiskt obehag dock. Mer om det en annan gång.

..och ja, man måste faktiskt logga in, varje dag, mest hela tiden faktiskt. We all do.

full fart framåt igen!

Helgen var väldigt behövlig med massor av terapi, motivation, skratt och glädjeämnen. Det var också tungt eftersom jag är en tant som är alldeles för gammal för syndfulla nöjen.
Men nu är det bara att ta tag i allt igen. Vardag och framtid.

formsvackan och löpningseufori

Mitt förhållande till löpningen är komplicerat. Om det går mer än en ledig dag mellan turerna blir det svårt att se fram emot löpturen med glädje, och istället är det med lite ängslighet och oro som man tar på sig springskorna. Det går ju bra i alla fall, och efteråt känns det tusen gånger bättre.

Det går snabbare och jag springer längre för varje månad som går. Jag är inte lika trött och slut efteråt, och det är inte heller lika ansträngande under själva löpningen.

I söndags var jag ut och sprang i det vackra vädret och det kändes som alla dessa månader och kilometrar inte hade haft någon som helst effekt. Det gick långsamt, det var tungt och det var inte det minsta roligt. Bakom mig hade jag en natt med lite sömn och det kan hända att det var någon slags förkylning i kroppen, jag vet inte. En ordentlig formsvacka helt enkelt.

Ängsligheten slog nästan nya rekord på tisdagen när det var dags igen. Jag intalade mig själv att ta det lugnt och känna efter ordentligt att jag orkade, man ska lyssna på sin kropp och i synnerhet om man har diabetes så ska man vara försiktig. Det blev ändå tangerat rekord på farten, jag höll 05:52 minuter/km och det är jättebra för mig. Efteråt kändes det jättebra och ängsligheten var bortblåst.

Nu har jag sprungit 2-3 gånger i veckan sedan i september, och det är först nu som det verkligen börjar kännas riktigt skönt, som man kan njuta av omgivningen och allt det där som löpare svamlar om ni vet. Man måste alltså ha ordentligt med tålamod för att få ta del av löpningens glädjeämnen, i alla fall så fungerar det så för mig.

Jag väntar fortfarande på att få uppleva runners high, för det har jag inte gjort ännu. Jag har bara ett sådant minne, och det är säkert tio år gammalt från ett Tjejmilen-lopp. Jag måste lägga ner ängsligheten och börja springa längre helt enkelt.

snart, galna upptåg!

Tjejhelg på inkommande, en mycket välbehövlig sådan. Det är dax att ta sig ur den osociala bubblan och börja umgås med människor irl, man behöver mer kontakt med omvärlden än vad facebook kan erbjuda. Har jag sist och slutligen konstaterat.

Det är tre fruktansvärt sköna brudar som packat ner läppstift och attiraljer för sammanstrålning och kvalitetstid på denna holme i helgen. Vi ska äta gott, dricka gott och prata. Ett mycket bra initiativ av Jenny som är en av dessa.

full fart.. bakåt?!

Nu kryper Hjalmar, och fort går det. Till hans stora förtret kommer han bara bakåt än så länge.

bygget

Här kommer lite bilder. Fortfarande lite finlir kvar som ni ser

Färdig med luckor och alles.

Skitviktigt

Köksluckor

klippt

Pannlugg blev det.