* inte vara gravid.
På riktigt. Jag har alltid varit gravid. Så länge jag kan minnas. Längre än jag bott på Åland, längre än jag har jobbat på sjön, längre än jag har gått i skola. Till och med längre än alla Rederiet-säsonger. Så känns det i alla fall, även om jag har misstankar om att det är en ganska subjektiv tidsuppfattning. För kalendern har i alla fall inte hängt med.
Och det här fantastiska då? Glow? Öh, nix, det är tyvärr en myt. Det finns en lista på saker man inte får göra och inte får äta och nej man känner sig inte vacker och nej det är man inte heller. Jag kan tänka mig att myten kanske kommer från de som redan har fått barn. De vet liksom att det finns något i slutet av graviditeten som gör det värt mödan.
Själv har jag ju lite svårt att tro det. Alltså jag ser ju att magen är stor (den skymmer sikten till tårna) och jag känner ju att det är något som rör sig därinne. Men alltså att en ny människa skulle bo där? Kom igen. Det måste finnas enklare sätt. Storken, ägg, vad som helst. Men sen får man väl tro det när man ser det.
Jag har roat mig med att läsa lite förlossningsberättelser och funderat lite över hur den egna förlossningen kommer att bli. De flesta börjar med att "jag kände lite i ryggen/magen/varsomhelst men tänkte att det är säkert bara vanliga sammandragningar/ingenting" Amen säkert! Så fort det kliar på armen så är man på helspänn och tänker "är det nu det händer?! Shit, tänk om det är nu det händer! ..nähä, det var bara en fluga på armen.."
Sa jag att jag har tråkigt och att dagarna segar sig fram här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar